Ja ibland är livet en riktig berg och dalbana. Förra veckan kom vi hem från en fantastisk resa till Fuerteventura. Det mest fantastiska var att Milliam började gå där :)
Nu knallar han runt hela tiden som att han inte har gjort något annat.
Kul som sjutton och man blir så fruktansvärt stolt!
I torsdags fick jag ett sms av mamma där det stod "God jul, nu kan ni köpa vagnen" Ja, vi hade sett en dyr vagn som vi ville ha så mamma satte in en stor summa pengar på mitt konto med anledningen "För att du är så go".
Vi ska absolut inte köpa en svindyr vagn för pengarna utan kommer spara dem. Men ändå helt otroligt snällt av lilla mamma.
Var jätteglad för det.
Efter det glada i torsdags kom ett hemsk besked i fredags.
Min farmor har ju lungcancer. Hon har gått igenom behandling och cancers var nu under kontroll. Alltså ingen mer spridning, visade röntgenbilderna. Detta glada beskedet fick vi för 5 veckor sen. Efter det har farmor ändå legat inne på sjukhus för att hon inte har fått behålla någon mat. I fredags fick vi veta varför. Under dessa 5 senaste veckor har hon fått cancer i hela buken, samt massa proppar. Läkarna säger att hon har 1 dag till 1 månad kvar att leva.
Usch, kan inte ens skriva om det utan att börja gråta.
Varför i hela helvete ska detta drabba så snälla, fina, oskyldiga människor!!!??
Jag vill inte förlora min älskade farmor. 72 år och i övrigt hur pigg och hurtig som helst. Helt med i huvudet. Hon får inte dö, det är inte henne tur nu. Fan fan fan!
Nu är det absolut viktigaste att jag for träffa henne igen. Men då Magnus har legat i magsjuka här hela helgen så kan jag inte hälsa på henne nu eftersom jag eventuellt bär på smittan. Hoppas jag klarar mig från den skiten så jag kan åka till Ersta imorgon och hälsa på min älskade farmor.
Fan hon skulle ju bli frisk. Mormor har ju också lungcancer mer han ändå fått må bra i flera år så jag var helt säker på att farmor skulle få ha det så också, men inte.
Usch nu orkar jag inte skriva mer. Det river bara upp massa jobbiga känslor.
